Vikarier i kyrkan och Nor Bannog på Facebook

Innan jag ger mig in på dagens inlägg tänkte jag bara säga att Nor Bannog nu finns på Facebook. Där dyker det automagiskt upp en länk till varje nytt inlägg jag gör på bloggen, och det kommer säkert komma lite andra små uppdateringar och länktips som jag inte tycker är nog stora för ett eget blogginlägg. Sidan finns på adressen facebook.com/norbannog.

---

Helgens läsning var ur Life in a Medieval Village (som jag tidigare har presenterat lite ytligt här på bloggen). Jag läste huvudsakligen igen kapitlet ”The Parish” (”Socknen” om vi ska översätta det med dåtidens motsvarande ord på svenska, ”Pastoratet” för den som vill vara modern). Ett superintressant kapitel för mig som arbetar en del med att berätta om medeltida kyrkor och deras bruk.

Något jag fastnad lite extra för vid den här genomläsningen var skillnaden mellan rector och vicar:

• Rector är latin rakt av betyder rent krasst ”styrare”, någon som bestämmer (samma betydelse som för en rektor på en svensk skola idag alltså). Det syftar på den som har faktiskt bestämmer över en viss kyrka.
• Vicar kommer från latinets vicarius och det är samma vic- som i vikarie eller vice. Titeln säger att det gäller en ställföreträdare.

Rectorn utses av godsherren och förväntas livnära sig på sin gård och de inkomster ämbetet gav (delar av tionde, bidrag, avgifter). Samma person kan vara rector på flera orter, och den som har anledning och ekonomi för det kan skaffa sig en ställföreträdare och lägga mellanskillnaden mellan lön och inkomst i egen ficka.

Prästen Bogo de Clare lär 1291 ha haft 24 socknar, delar av socknar eller kyrkliga sinekurer vilket resulterade i en enorm inkomst. Han spenderade mer på ingefära under ett år än han la på lön till en av sina ställföreträdare på en ort som han inte brydde sig särskilt mycket om.

Det har uppskattats att det fanns bortåt 9000 socknar i England mot slutet av 1200-talet, och man gissar att kanske en fjärdedel av dessa var besatta med en vicar. Rika socknar tenderade att dra till sig folk som sökte inkomst, så i stora byar och byar/städer med marknadsrättigheter var det vanligare att se en vicar än i små byar där en rector bara gick runt på sin inkomst.

Puh. Bara toppen på isberget när det gäller hur den medeltida kyrkan var organiserad.

---

Efter att ha pratat lite med en svensk kyrkoherde som arbetat i England så har jag fått lära mig bland annat att rector fortfarande är kyrkoherdens titel där. Jag har därför plockat bort lite felaktig information om översättningar och dylikt här ovan.

Illvätten finns närmare än du tror

Den som läser om illvättarna i Saga får lätt för sig att man kan sitta i sitt hus och känna sig trygg ifrån dem. ”De lever i bergen och de delar av skogarna som de andra raserna sällan besöker” säger grundboken. Det låter väl skönt? Visst, men det är inte riktigt sanningen, utan snarare vad de flesta tror.

Läser man den längre texten om illvättar på Saga-bloggen så kommer det fram annat (bland annat att de är ena superpatriarkala gerillakrigare men det är inte dagens ämne):

[D]e lever nära människornas byar och städer är det ganska få personer som har sett en illvätte i det fria. Det beror på två saker: dels så undviker illvättarna att röra sig ute i dagsljus, dels så är de mästare att gömma sig och smälta in bland lövverk och stenar.

Även om illvättarna fruktar och hatar människorna så ser de fördelar med att riskera att bo nära människornas boplatser, precis som rävar och andra djur lever i moderna storstäder. Den främsta anledningen är såklart tillgången på mat; illvättarna stjäl hellre det de behöver än att jaga och samla själva, som de gjorde innan människorna kom. Dessutom kan de få tag i dyrbara råvaror som hudar, tyger, järn och annat användbart under sina tjuvraider. Och givetvis även mat, illvättarna äter helst kött, vilket kött som helst. Tillfångatagna människor hamnar understundom på illvättarnas meny.

Jag kom att tänka på den passagen igår och börjar dra paralleller till nordisk folktro om gårdstomtar och vittra. Varelser som man aldrig ser men som man tror sig ha inpå knuten. Såna som man kanske ställer ut mat åt för att hålla sig väl med dem.

Det hela blev förstås väldigt klart: det är inte nån snäll tomte som kommer förbi och äter gröten/osten/mjölken utan illvätten. Men visst känns det skönt att låtsas att de illvilliga varelserna bor långt bort i berg och skogar istället för alldeles runt knuten?

I gränslandet mellan självklart och chansartat

En sak jag gillar med Saga är att det är väldigt tydligt med att vissa handlingar är ”automatiska”, att man lyckas med dem utan att behöva slå några slag. Som exempel tas det upp hur en krukmakare med några år i yrket kan tillverka en vanlig, enkel kruka utan att behöva slå ett slag.

Greppet är knappast nytt, alla rollspel i alla tider har innehållet automatiska handlingar, men det är viktigt att det lyfts fram på ett vettigt vis. Det var länge sen sist nu, men jag har många gånger ondgjort mig över en del spelledare på något vis fått för sig att man svarar på ”Jag hoppar upp på hästen!” med ”Slå för Hoppa” trots att det inte är någon stressad situation. Neeeej! Värdelöst!

Visst, är det en tokdramatisk situation kan det förstås passa med ett slag, men i övrigt är det väl ändå inte ett dugg intressant. Var tusan kom det sättet att spelleda ifrån? Från att man var småsinta ungar och inte ville att rollpersonerna skull ha det för lätt eller var för mycket Conan och för lite Långben? Nåja.

I vissa fall känns hoppet mellan automatiskt lyckande och en helt chansartad handling ganska lång. Visst borde väl rollpersonen klara det här, men känns det rimligt att det skulle gå superbra varje gång?

I ett sånt läge kan det passa att slå ett färdighetsslag där ett ”misslyckat” slag (det vill säga ett slag över rollpersonens nivå eller färdighetsvärde i Saga och andra slå lågt-system) inte betyder ett misslyckande utan lyckat med en komplikation. Ett ”Ja, men …” för den som stött på det sättet att tänka. Ja, krukmakaren hinner få i ordning alla krukorna i tid, men glaseringen blir inte helt perfekt på några av dem.

Slag av den typen funkar väldigt bra för att se hur väl ett arbete utförs av någon som kan sin sak rätt bra. Om slaget är under rollpersonens nivå/färdighetsvärde så görs det utan anmärkning, om det är över så arbetet helt okej men med nån imperfektion. Riktigt låga slag kan förstås peka på exceptionellt bra arbete. Skulle slaget landa på 20 så kanske det är misslyckat ändå?

Det bästa med den här typen av regelanvändande är att man slipper räkna eller röra om något i siffrorna, man lägger bara till ett nytt sätt att tolka vad slaget innebär och det går att stoppa i in i de flesta rollspel av klassiska snitt.

20 saker du kan stöta på i en illuminerad bok

1. En bild av en liten nunna som försöker peta in en bokstav där den saknas.
2. En bild av en biskop som rider baklänges på en åsna.
3. En anteckning från skrivaren om hur kallt och djävligt det var att arbeta en viss dag.
4. Några av kyrkans män avbildade som apor.
5. En bild av förtappade själar som plågas i helvetesgapets eld.
6. Mörka, lite kladdiga fläckar.
7. Tassavtryck.
8. En bild av ett par som spelar ett brädspel.
9. En anteckning om när boken återbördades efter att ha varit stulen.
10. En bild av dansande människor, några av dem djurhövdade.
11. En illustration av hur människor visar urinprov för en läkare som på så vis kan avgöra deras hälsa beroende på urinens färg.
12. Små bilder i marginalen som avbildar vardagslivet i trakten kring klostert där boken färdigställdes.
13. En kvinna i vanliga kläder som rider dust på en get och segrar mot en riddare i rustning som rider på en vädur.
14. En mer eller mindre lyckad bild av en elefant.
15. En avbildning av Shaitan själv.
16. En saknad bit av ett blomstermotiv, troligen utklippt av en illuminatör för att användas som mall för dekorationen av en annan bok.
17. En bild av en riddare som får sin hjälm av den dam han tjänar.
18. Fasliga våldsscener som avbildar ett slag under Panons levnadstid.
19. En bild av musiker från Seyadh och Ondaria som spelar oud vid kalif Hassan al-Salihd Imad's hov.
20. Bilder av riddare som slåss mot sniglar.

1600 procent bättre!

Försäljningen av Nor Bannog-häften var betydligt större på GothCon i år mot för i fjol. I år gick 32 häften åt mot fjolårets två. Det betyder att kanske ett tiotal personer har komplett uppsättning häften i nuläget, så ingen förkrossande dominans på rollspelsmarknaden trots en imponerande procentuell ökning. Jätteglad över fin respons i vilket fall!

Jag hade äntligen tillfälle att skaka tass och prata en liten stund med Tomas Arfert . Trots att det var kort fick jag ändå med mig mycket därifrån, främst om vad som kan passa att bidra med till nya upplagan av Saga.

Förhoppningsvis återkommer jag snart till att skriva lite nya inlägg som inte bara har med häften och GothCon att göra, måste bara pusta ut lite till först.

Redo för GothCon XXXVIII

Häftena är klara och packade för GothCon. Nästa gång de kommer ur sin kartong så finnas de vid borden som Rävsvans och Urverk delar i den södra byggnaden!

Beställningssidan uppdaterad

Nu är beställningssidan uppdaterad med bilder på framsidor och uppslag, samt baksidestexter och innehållsförteckningar för Nor Bannog III och Nor Bannog IV!

Uppsnofsade husregler

Ett neslig skrivfel upptäcktes i mitt husregeldokumentet på nedladdningssidan, så nu har jag fixat stavningen och uppdaterat det grafiska.

Direktlänk för den nyfikne: Rollpersoner till Saga. PDF, 64 kB.

Nor Bannog III och IV är på gång

Det är ju snart dags för GothCon igen, så jag har kommit igång med att sammanställa Nor Bannog III och IV. Eller, jag har kommit så långt att jag sitter och kollar vilka knasigheter som smugit sig in. Stackars broder Anselm hade fått foten avkapad till exempel.

Innehållsförteckning och bilder på omslagen och ett uppslag ur vardera kommer finns att se på beställningssidan nån gång nästa vecka kanske. Jag hojtar till när det är klart.