13 juni 2014

Stället som SL glömde: Bastun

Det här inlägget består av femte delen i artikelserien Stället SL glömde som är skriven av Mika ”Faehrengaust” Keskitalo. Artikeln har tidigare publicerats på rpglab.net och återpubliceras med författarens tillstånd.

Tack till Eva Florén för idén till den här artikeln om bastun. Även om bastun eller Sauna idag mest förknippas med vårt östra grannland så är det egentligen ett fenomen som förekommit i de flesta kulturer.

Historia och utbredning
Bastun förknippas idag med Finland, men bastukonsten är en uråldrig tradition som varit välspridd. Redan de gamla grekerna (som man brukar säga) badade bastu i de lyxigt inredda antika marmorbadhusen. Romarna övertog traditionen i formen av deras balneae och thermae. Antagligen har alla länder i Europa har haft bastu under äldre tid. I många områden var dock bastun mer för avslappning och njutning än rengöring. Dessa bastun var ofta av ångbastu typ. I norra Europa fanns dock rökbastun som hade en mer praktisk prägel. I de flesta Europeiska länder så dog bastutraditionen ut mellan 1400 och 1700-talet. Det var pga syfilisepidemierna som uppstod av moraliskt förfall (prostitution) i samband med bastandet på kontinenten och att bastandet och svettandet blev ”ofint”. Men i Finland, Ryssland, Estland och nordligaste Sverige så försvann inte bastandet, eftersom det inte fanns publika bastun med prostitution utan här handlade bastutraditionen om familjebastun.

Kuriosa (citat från Svenska bastuakademins tidigare hemsida):
”1725 var ett mörkt år i den svenska bastuns historia. Det året förbjöds bastun i hela Sverige. Beslutet hörsammades inte i det geografiska område som idag heter Norrbotten. Beslutet har dock aldrig rivits upp. Kanske är det hög tid för riksdagspartierna att förenas i en gemensam motion som river upp det snart 275 år gamla beslutet?”

Bastun och liknande inrättningar har även funnits utanför Europas gränser. Några exempel:
  • Nordamerikanska indianerna använde bastutält eller bastustugor.
  • Turkarna kallade sin ångbastu för hammam.
  • I Mexico och Guatemala fanns temascal.
  • I Japan hade man hetvattenbad som gick under namnen sentoo och o-furo.
  • I Ryssland var det populärt med den nedgrävda bastun kallad bania.

Olika typer
Skorstensbastun är det vi oftast tänker på när vi diskuterar bastu (eller så tänker vi på den moderna el-bastun som är en vidareutveckling). Här finns det ett vedeldat bastuaggregat inne i bastun. Den värmer stenar som man sedan kastar bad på för att öka halten vattenånga och därmed känslan av värme. Dock är bastu med skorsten ett rätt sent påfund som inte tillkommit förrän i början av 1900-talet. Och inte ens detta var den typ som vi har idag utan här gick flammorna och röken rakt igenom stenarna till en kåpa som ledde in röken till skorstenen. Man började inte basta förrän elden slocknat och då öppnade man en lucka i kåpan för att kunna kasta bad. Den moderna varianten kom så sent som på 1930-talet.

Rökbastun är föregångaren till skorstensbastun. I rökbastun leder man inte ut röken genom skorsten utan släpper in den i basturummet och låter den försvinna genom springor i väggar och tak. Röken sotade basturummet men man tvättade sittplatserna före bastandet. Detta var den vanligaste varianten i norra Europa och finns än idag på en del platser (enligt många fortfarande den bästa bastuformen). De praktiska fördelarna var många, t.ex. att man kunde röka mat i bastun (vinden) och att röklukten drev bort loppor och andra parasiter från de bastande. Rök är inte som många tror det samma som smuts, tvärtom så är rök (eller egentligen sot) bra på att bekämpa bakterier. Nackdelarna var att rökbastun tog lång tid att värma (3-4 timmar av uppvärmning och sedan 1 timme för att ”sätta sig”) och att brandfaran var mycket hög.

I en ångbastu så leds ånga in i basturummet utifrån. Då är själva bastun inte uppvärmd av elden utan endast av den varma ångan. Det blir en något svalare och mjukare upplevelse. Ångbastu är tekniskt mer avancerat och kräver konstant övervakning. Därför förekom det endast i allmänna badhus och inte hos hushållen.

Det finns också en stenvärmd variant där stenar värms upp utanför bastun och sedan bärs in i bastun. Det är en enklare variant som är lätt att bygga men som kräver ett stort arbete med stenarna. Varianten kan med fördel användas även när man reser/vandrar om man har ett större stycke tyg (eller plast/presenning som är den moderna variant jag själv prövat).

Byggnader
De stora badhusen under antiken hade fina ångbastun byggda av marmor. De värmdes hela dagarna av personal eller slavar och det fanns plats för många personer. Här fanns omklädningsrum och en mängd andra faciliteter, t.ex. gym, massage, matinrättning, prostituerade, etc.

Badhus fanns även efter antiken men de blev enklare och kunde även vara av rökbastu typ. Många städer hade badhus med bastu under hela medeltiden och renässansen.

Det vanligaste var att en rökbastu byggdes i ett eget trähus i närheten av bostadshusen. I städer kunde det finnas en gemensam bastu på bakgården, ibland kombinerad med en tvättstuga. Man separerade rökbastun från bostadshus för det finns alltid en brandrisk. Brandrisken är stor och det är ovanligt att hitta riktigt gamla rökbastun då de flesta brunnit upp. Det vanligaste var antagligen att de brann upp när man rökte kött efter slakt eftersom då värmde man på bastun under lång tid – ofta flera dagar i sträck. Normalt så fanns det endast ett rum med jordgolv. I det rummet så bastade och tvättade man sig (kunde göras utomhus också). Man klädda av och på sig utanför bastun. Det fanns även lyxigare varianter med förrum och trägolv.

Har man inte möjligheten att bygga ett hus så kan man använda ett tält. Detta var vanligt bland nomadfolk och även hos resenärer. Det är förvånansvärt enkelt att bygga en primitiv bastu, bara man har ett tält att använda. Bastun i tält är alltid av rökbastu eller stenvärmd karaktär.

En annan variant är att gräva ner bastun i jorden. Oftast grävde man in den i en sluttning och gjorde framsidan av trä. Jordbastu sägs ge en speciell sorts värme. En jordbastu är normalt en rökbastu men kan möjligtvis vara en stenvärmd variant. Den här typen av bastu var populär i östra Europa.

Det har funnits fall där man kombinerat bastu och bostad i ett och samma rum. När nybyggare kom till ett nytt ställe så var bastun ofta det första man byggde. Det var för det mesta en temporär lösning men som alla temporära lösningar så kunde den bli rätt seglivad. För de riktigt fattiga så kunde det även vara en permanent lösning. Att man byggde bastun först var för att det var det mest praktiska, då löste man flera problem på en gång – tak över huvudet, hygien och säker förvaring av mat.


Bad
Om möjligt vill man ha möjlighet till bad i samband med bastandet. I de stora badhusen byggde man bassänger. I en mindre bastu var detta inte möjligt. Det närmaste man kunde komma vattnet var att bygga bastun på en brygga eller till och med på en flotte. Det vanligaste var dock att bygga den på stranden om möjlighet fanns. Hade man inte tillgång till vattendrag så kunde man använda ett träkar eller primitiv dusch. I norra Europa använda man snö vintertid.

Syfte
Två bastubadare. Den till vänster har horn för koppning på sig, vilket ofta kombinerades med en välgörande återlåtning.

Renhet
Ett av huvudskälen att basta är givetvis renlighet. Oavsett bastutyp så svettas man i bastun och med svetten så försvinner smutsen från huden. Till bastandet tillhör också tvätt och tvagning vilket görs i slutet.

Hälsa
"Om det inte hjälper med varken bastu, öl eller tjära, då är slutet nära."
"En stunds bastu livar upp kroppen och vederkvicker själen."
– Gamla Bastuordspråk

När kroppen värms upp så slappnar muskler av och därmed försvinner muskelspänningar och -värk. För de som arbetar fysiskt hela dagarna så är detta mycket nyttigt.

Kvastning är ett inslag i bastandet som innebär att man piskar sig med en bastukvist. Detta ökar blodcirkulationen och öppnar upp porerna. En äkta bastukvist tillverkas av björkris från nyutslagna lagom gamla björkar. På sommaren använder man färsk björk men för vinterbruk så torkar man kvistar. Före bastandet lägger man kvistarna i blöt en stund, för att sedan värmas och vattenbegjutas på stenarna. Då får man en mjuk och härligt doftande kvast (de torkade kvastarna behåller inte lukten) som är behaglig av piska med. Björkbladen innehåller ämnen som hjälper till att få bort smuts från huden. I stället för björk kan andra lövträd användas och även en som mjukats upp.

05 juni 2014

Ännu mer som inte hör hemma i Arcaria: Drakoniter och chronopiska troll

Eftersom jag nyss skrev på rollspel.nu att jag tycker drakoniter är coola så är det väl bara att fortsätta mitt mycket diskreta arbete för att utrota behovet av att spela Drakar och Demoner genom att erbjuda stats till Saga. Slänger med det chronopiska trollet som bonus.

Drakonit
Styrka +4
Kroppspoäng 1t6+7
Rollpersonen får +5 i färdigheten Simma men -2 på alla slag för färdigheten Rida (det är svårt att sitta bra på en häst när man har en kraftig svans).

Troll (chronopiskt)
Styrka +5
Motorik +1
Kroppspoäng 1t6+8 (se nedan)
För att slå fram trollets kroppspoäng slår spelaren en sexsidig tärning två gånger, tar det högsta resultatet och lägger till åtta. De chronopiska trollen är i grunden vänliga och godtrogna och har nackdelen Ärlighet om de ännu är oförstörda. Om trollet härdats genom lögner och svek får spelaren välja en annan nackdel som passar rollpersonen bättre. Oavsett vilken nackdel som väljs så ger den en nivåpoäng mindre än i vanliga fall. Ärlighet ger alltså ingen nivåpoäng att spendera på färdigheter medan Kleptoman (+2 np i vanliga fall) ger en nivåpoäng.

Både drakoniter och chronopiska troll kan ha fler mer kroppspoäng än vanliga människor så du kan behöva ta en titt i Saga Trudvang (pdf, 2,3 MB) om ni använder träffområden när ni spelar. På sidan fem finns en expanderad tabell för hur många kroppspoäng det blir i varje kroppsdel

03 juni 2014

Nästa gång du spelar trubadur ska du ha en rebec

Här kommer lite musik som passar till en festscen i länsherrens hall: ett 12 minuter långt framförande av en gammal chanson de geste, Chason de Guillaume, vars första halva tros vara komponerad före 1150.


I det här framförandet så är det en rebec som ackompanjerar sången. En rebec är en päronformad två- eller tresträngad föregångare till fiolen. Det var ett typiskt trubadurinstrument under 1100- och 1200-tal. I modern tid tänker sig många trubaduren med en luta, men det har nog mer att göra med hur vi använder gitarren idag än hur man använde lutan (eller dess föregångare) under medeltiden.

Musiker med rebec, från en brittisk bönebok cirka 1125-1150.

Till rebec och andra dåtida stränginstrument använde man en bågformad stråke. Den fungerar precis som de stråkar som används idag men har inte alls lika hög spännig vilket gör att de är mer förlåtande att spela med. I gengäld har de inte samma kraft och precision som moderna stråkar.

Modern rekonstruktion av en rebec och bågformad stråke.