14 januari 2013

Skymningens färdkamrater

Igår fick jag äntligen läsa Turkosstaden. Det är andra delen av tre i Skymningens färdkamrater av François Bourgeon, en fransk medeltidsserie från mitten av 80-talet. Jag har tidigare läst del ett och tre (i omvänd ordning) så det kändes skönt att få täppa till luckan i mitten, även om handlingen i varje album är så gott som fristående.

Det har varit väldigt trevlig läsning, inte minst tack vare Bourgeons teckningsstil. Det är detaljerat och verklighetsnära. Kläder, rustningar, vapen och hus gestaltas träffsäkert. På en myllrande gata är inga ansikten lika varandra.

En livlig stadsscen pryder omslaget till seriens tredje del, Sirenens sång
Stämningen i Skymnings färdkamrater är både tung och drömsk. Med Hundraårskriget som kuliss är det brutala och lite makabra ständigt närvarande. På första sidan av Turkosstaden undersöker huvudpersonen Mariotte en brunn för att se om vattnet är drickbart. Det är det inte, för i vattnet och kring brunnen ligger nedskjutna bönder. Ibland förstärker Bourgeon den här stämningen med illabådande omgivning och regn, ibland kontrasterar han den med vacker och idyllisk natur. Äventyrsidén Dödens köpmän i inlägget om äventyr som inte finns än bygger helt och hållet på den här stämningen, och på tanken att spela den typ av kringströvande soldater som huvudpersonerna träffar på i både Dimmornas skog och Turkosstaden.

Detaljrikedom och dålig stämning i ett
Den drömska biten av stämningen kommer in genom greppet att ibland väva ihop parallella tider i berättandet, ha mardrömsliknande sekvenser och genom mer lågmäld mystik (reciterande av formler eller sånger, tal om spådomar, naturfenomen som inträffar plötsligt och passande). Om man räknar i sidor så upptar övernaturligheter rätt stor del av handlingen, men min upplevelse är inte att det är det viktiga egentligen. Det på något vis bara passager i färdkamraternas liv som – liksom drömmar – försvinner när de vaknar och går vidare i livet.

Något som jag tror bidrar starkt till stämningen i serien är hur människor gestaltas. Det är groteska, sensuella, och alldeles vardagliga ansikten som man möter, både hos män och kvinnor. Det sensuella och nakenheten – som också är flitigt förekommande – är vanligare hos kvinnorna, men den finns där hos männen också. Nakenheten och det sensuella håller dessutom inte ihop hela tiden. I många fall är nakenheten en del av det groteska eller vulgära.

Det är inte bara paletten av ansikten som är bred, utan även den av beteenden. Även om det mesta våldet och de värsta grisigheterna fortfarande reserveras för männen så visar Skymningens färdkamrater upp gott om aktiva och passiva roller av båda könen. Starka, och färgstarka, kvinnor är med i varje viktig del av handlingen, och i den makabra och vulgära tillvaron finns det inte riktigt plats för självklara fall av madonna eller hora.

Mariotte och Yuna, från omslaget till Turkosstaden
Det finns gott om saker att hämta från Skymningens färdkamrater för den som vill ha riktigt skitig stämning i sitt spel, en där det regnar och smakar blod i munnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar