08 mars 2012

Bestiarium

Vilken sällsam värld de levde i, medeltidsmänniskorna! För dem var drakar, enhörningar och gripar lika verkliga som apor, hundar och elefanter. I bestiarier, djurböcker, skildrades riktiga djur sida vid sida med rena fabelväsen. Syftet med djurböckerna var inte att visa vilka djur som fanns i världen, utan att förklara vad de olika djuren symboliserade.
Så börjar baksidestexten på Bo Erikssons bok Bestiarium: en medeltida djurbok. Det är en stilig lila sak i nästan samma storlek som Sagas regelbok.
Boken är illustrerad med bilder ur de medeltida djurböckerna, och tar upp många djur och monster. Som baksidestexten säger så är inte poängen med de gamla bestiarierna att lära ut en massa fakta om olika varelser. De handlar istället om människor och ideal. Bokens inledning ger läsaren en bild av hur bestiarierna passade in den medeltida världen.

Efter inledningen kommer olika kapitel med olika typer av varelser, t.ex. fiskar, stenar och träd, vilddjur och monster. Ja, stenar och träd får också vara med då de figurerar i en del gamla bestiarier. Anledningen är kort sagt att de ansågs vara besjälade och inneha vissa förmågor och krafter, snarare än att vara helt livlösa ting.

Varje djur presenteras först kortfattat med medeltida glasögon på, och sedan blir visar Eriksson hur djuret passar in i dåtidens symbolvärld och vad olika källor säger om det. För att få en känsla för presentationen så ska ni få läsa den om bin:
Bina är de minsta av fåglar: de föds ur oxarnas kroppar och ur ruttnande kött då de utvecklas från mask till bi. De lever i stora samhällen som styrs av en rättrådig kung, och precis som människorna tvingas de ibland dra ut i krig. Av daggstänk tillverkar bin honung, och av blommor gör de bivax.
Jajamen, de minsta av fåglar, styrda av en rättrådig kung. Kort sagt kan vi säga att människor idag tror och vet andra saker om djuren än vad medeltidsmänniskorna gjorde.

Vad har rollspelaren för glädje av den då? Tja, om man är ute efter häftiga monster att slåss mot så är den inte så bra faktiskt. De flesta lite vettiga monster som finns i den här boken finns redan i Saga, och de som blir över är av sådan typ att de kanske inte är så kittlande. Låt oss ta leucrotan som exempel: en varelse som bor i Indien, är en blandning av hyena och lejon, med storleken av en åsna, en hästs huvud, klövar på som en hjort och en käft som går från öra till öra. Precis som hyenan kan den härma mänskligt tal.

Nej vet ni vad, jag vill inte slåss mot leucrotan. Jag ser däremot gärna att de lärda i Arcaria kan ge exempel på fantasifulla bestar som lever i fjärran länder. Till sånt är de här monstren superba förstås, för det är ju bara att sno dem rakt av!

Det mesta av boken går inte åt till drakar och gripar, utan till helt vanliga djur. Inte heller så intressant för den som främst är ute efter att dryga ut monsteravsnittet i regelboken, men klart intressant för den som vill få fler insikter i vilken slags tankevärld som medeltidsmänniskan levde i.

2 kommentarer:

  1. Det finns ett väldigt bra supplement till Ars magica som heter Bestiary och som just tar upp sådana här medeltidsdjur och utvecklar dem så att man faktiskt kan använda dem i en rollspelsvärld. Det finns små förslag till scenarion för varje djur. Värd att kolla upp.

    SvaraRadera