27 februari 2012

En månad med Nor Bannog

Tänk vad tiden går fort. Det har redan gått en månad sen jag sparkade igång Nor Bannog. Under den här månaden har jag hållit ett rasande tempo med lite drygt inlägg om dagen. Framöver kommer jag slå av på takten, men jag siktar på ett par inlägg per vecka i alla fall.

Den här veckan blir nog väldigt lugn på inläggsfronten eftersom jag tillfälligt är datorlös privat. Eftersom ni får tid över från utebliven läsning så tycker jag ni ska passa på att fundera över vad ni vill se här på Nor Bannog i framtiden och skriv en kommentar. Jag har en del idéer, men jag snor gärna era också!

26 februari 2012

Namn från Marksland och Alberan

Här kommer 80 namn från Marksland och Alberan, insamlade från sidor med historiska tyska namn, främst senmedeltida. De är uppdelade på fyra listor, två för kvinnor och två för män, och den första listan av de två har i regel lite enklare och mindre pompösa namn.

Många av namnen går ganska bra att knåda om så de får en karaktär av Lingua Pannona. Det passar väl främst för de som vill vara lite märkvärdiga eller är belästa och beresta. Gertrud kan bli Gertrudis, Hedwig kan bli Hedewigis, Anselm kan bli Anselmus och Jocop kan bli Jocopius.

Grovt sett på med ändelsen -is för kvinnor och -us för män alltså.

Kvinnonamn
  1. Agnes
  2. Agnete
  3. Beate
  4. Brigitta
  5. Elisabeth
  6. Else
  7. Erlinda
  8. Gertrud
  9. Ghisela
  10. Hedwig
  11. Helena
  12. Ilse
  13. Judith
  14. Katherine
  15. Liesl
  16. Lore
  17. Marlene
  18. Regine
  19. Sophia
  20. Trudi
  1. Adelheid
  2. Berchte
  3. Gerdhild
  4. Gütel
  5. Herlinde
  6. Hildeburg
  7. Hildegard
  8. Hildegund
  9. Isentrud
  10. Kunegunde
  11. Margarethe
  12. Methild
  13. Osanna
  14. Ottilie
  15. Reinhed
  16. Roswitha
  17. Sascha
  18. Ursula
  19. Wiebke
  20. Yrmegard
 Mansnamn
  1. Anselm
  2. Barthel
  3. Berhtold
  4. Bernhard
  5. Berold
  6. Clement
  7. Eberhart
  8. Gunther
  9. Herman
  10. Hertil
  11. Jocop
  12. Jörg
  13. Konrad
  14. Ludolf
  15. Ludwig
  16. Otmar
  17. Otto
  18. Reinhard
  19. Richel
  20. Valten
  1. Adolfus
  2. Albrecht
  3. Baldewin
  4. Balthasar
  5. Caspar
  6. Dietmar
  7. Diterich
  8. Ermenrich
  9. Friderich
  10. Greimolt
  11. Gundram
  12. Heinrich
  13. Hildebrand
  14. Leopold
  15. Manegold
  16. Olbrecht
  17. Sigmund
  18. Ulrich
  19. Volkmar
  20. Wilhelm

25 februari 2012

Petri tårar

I boken om svensk filmhistoria misstänker jag att kaptilet om svenska medeltidsfilmer kommer vara kort. Det kommer nog domineras av Det sjunde inseglet och filmerna om Arn. Jag känner mig ganska tillfreds med det första, och väljer att inte kommentera det andra.

Vidare kommer man tala kort om Tre solar eftersom det är fruktansvärt dålig film som slösade med många duktiga skådespelares tid, och kanske spekulera i vilken tid som Ronja Rövardotter kan tänkas utspela sig.

En film som jag inte tror man kommer att nämna är Petri tårar där Izabella Scorupco och Carl-Einar Häckner har två av huvudrollerna. Filmen är från 1995 och har inte kommit på DVD (och lär nog aldrig göra det heller), och innan i går hade jag nog inte sett den sedan kanske 1998 eller så.

Wikipedia får stå för att sammanfatta filmens utgångspunkt:
Carlo Marcellini är en levnadsglad, förförisk ung man som reser runt i medeltidens Sverige och säljer undermedlet Petri tårar. Hans spel är farligt, men vinsterna kan bli stora. Ingen får dock veta att denna charmige kanalje egentligen är en kvinna. Allt går som smort – tills Marcellini förälskar sig i borgmästarsonen Mark …
Trots syntmusik, väldigt stolpigt skådespel av Häckner, rätt sunkiga kvinnoporträtt och en massa annat så var det faktiskt ett rätt kärt återseende. Det enda som kändes särskilt daterat tyckte jag var syntmusiken, för i övrigt har filmen rätt mycket känslan av ett historiskt lustspel, något som en omtyckt bygdeteater skulle kunna tänka sig att spela på sommaren.

Det som imponerar i filmen är scenografin. Man har gjort väldigt mycket av ganska lite. Marcellinis vagn är rikt utrustad med alkemisk utrustning, små dosor och flaskor, och allt det man kan förvänta sig av en mystisk och attraktiv person med kännedom om mirakelmedel. Det känns till och med som att vagnens interör är färgsatt så att den ska få en intim känsla, och de som ska tyckas höra hemma där har också kläder som smälter in väl med de färgerna.

Jag hade glömt bort hur pass mycket naket det var i filmen. Den vill ha någon slags erotisk ton, och mina tankar går lite till franska och kanske spanska serier. Det är för det mesta ingen vacker erotik, utan den en som är lite mer rå och vulgär. Bara kärleksparet får visa upp något annat än begär och behov.

Så vad tar jag med mig till Saga? Tja, lurendrejare som säljer mirakelmedel är ju ett evigt tacksamt motiv och Marcellini själv är riktigt intressant – kaxig, mystisk, flärdfull. En del av birollerna är riktigt härliga och värda att återanvända. Främst tänker jag på krympligen som spelas av Lasse Pöysti: en skojare som rest långt, sett mycket, men också vet att hans glansdagar nog är över. När det behövs är han både rapp i käften och flink med kryckan (ett utmärkt tillhygge att klubba till någon med, särskilt om man egentligen inte behöver den).

Två andra riktigt härliga biroller är biskopen och borgmästaren, spelade av Ritva Valkama och Rolf Lassgård. Konflikten mellan dem är egentligen grundplåten i filmen, och alla scener de är med i är lite extra intressanta. De kohandlar förstås om skatter och privilegier på ett sätt som absolut passar in i Arcaria. Biskopen vill helst glida vidare på löften och avtal som gjordes med den tidigare borgmästaren, medan den nuvarande borgmästaren förstås vill sko sig så mycket som möjligt och sätta sig stadigt i maktposition. Perfekt att sno som kuliss till nästan vilket stadsäventyr som helst.

24 februari 2012

Weapons that Made Britain

Finns det nåt bättre än att se en skallig britt vifta med en massa medeltida vapen? Jo, självklart, men serien Weapons that Made Britain är riktigt trevlig att titta på ändå. Lite handbegripligt förevisande av hur man använt de vapen som behandlas, lite återkoppling till historiska slag då de varit viktiga, och en del mer tekniska tester av vad de egentligen duger till, lite om hantverket bakom dem. En bra blandning.

Serien består av fem avsnitt och behandlar svärd, rustning, lans, långbåge och sköld. Hela serien finns att se på YouTube så det är bara att sätta igång och kika när du känner att du inte har nåt bättre för dig.

I flera av avsnitten ligger fokus på perioder som ligger efter Sagas ungefärliga 1100-tal (rustningsavsnittet handlar främst om plåtrustning t.ex.) men utöver korta omnämnanden av artilleri så behandlas inget som inte finns med i spelet.

23 februari 2012

Sagans regler

Har du hört talas om Silverriddaren från Cadon? Han kallas så för att hans rustning blänker som ingen annans – kanske har han fått den i gåva från fédrottningens hov? – och det sägs att han är den mest renhjärtade riddaren i hela världen. Man säger att han är så oskuldsfull att inte ens den värsta niding kan ljuga i hans närvaro.

Antagligen har du inte det, för han fanns inte nyss. Då fanns en kvinnlig riddare från fjärran Italien som var med i ett äventyr jag spelledde för flera år sedan. Hon dök upp för att delta i en tornering i Burgund, och när jag presenterade henne sa jag just att ”… det sägs att ingen kan ljuga inför hennes blick”.

I slutet på äventyret satt hon till bords med adelsmannen som inte var någon adelsman, utan en frejdig lurendrejare som lurat en annan godhjärtad riddare att hjälpa honom. Hon vände sig till honom och frågade ”Vem är ni egentligen?” Hans svar fick avsluta det hela: ”Å, jag är blott en enkel tjuv som hoppas stjäla ert hjärta.”

Det som jag tidigare presenterade som ett rykte blev faktum när spelaren spelade med. Det var ljuvligt, och kändes påtagligt sagoaktigt.

Om jag ska spela mer renodlad mysfantasy eller riddarromantik i Saga så kommer jag ta med mig sagans regler och använda dem mer handbegripligt. Egentligen handlar det bara om att sätta det vi har sagt som sant över eventuella regler som har med tärningar och värden att göra. Att låta spelvärdlens sanning komma i första hand.

Osynlighetsringen i Ivan Lejonriddaren är ett perfekt exempel på vad jag tänker mig. Den som har den i sin slutna hand kan man inte se. Inga slag eller dylikt för vi vet ju alla att det är så ringen fungerar. Samma sak med Silverriddarens blick – inför den kan ingen ljuga (men det innebär förstås inte att man är tvingad att tala).


Fler exempel:
  • Om man lägger trollringen i vatten och läser ramsan över den tre gånger och lämnar den där över natten så kommer man på morgonen ha tre guldringar till – men ingen av dem med samma kraft eller skönhet som trollringen själv.
  • Den blinde som dricker ur källan där sankta Lucille dränktes skall återfå synen, om så ögonen har bränts ut med glödgade järn.
  • Den som bär järn mot huden kan inte rövas bort av älvorna.
Det är inget konstigt med det här, spelledare har haft den här typen av makt sedan tidernas begynnelse (eller sedan man började spela rollspel i alla fall), men jag tycker inte man ska vifta med en sådan makt hur som helst. Ge den regler så får du mystik och fantastiska under tillbaka!

22 februari 2012

Ett boktips på entreprenad

Man skulle nästan kunna tro att jag beställt det, men det har jag inte: på bloggen Explorator kan du läsa en liten presentation av boken Skapelsens sedelärande samtal (eller Dyalogus Creaturanum Moralizatus som den förstås heter på de lärdas språk).

Det är en fantastisk bok som bör finnas i varje svensk medeltidsnörds bokhylla. Kostar i regel nånstans mellan 50 och 100 spänn, och alla (alla!) exemplar jag har sett har varit riktigt fräscha.

I den kan du läsa om apan som skrev böcker, om vattenbuffeln som skomakare, och mycket mycket mer!

21 februari 2012

Trudvang + Arcaria = sant

I dag åkte jag buss och tittade ut över den snötäckta Norrlandskusten som passerade utanför fönstret. Mina tankar vandrade iväg till Trudvangs skogar, och vad jag skulle stjäla från dem och stoppa in i Arcaria. Jag har länge känt att det skulle passa bra med mer mystik och mytisk känsla öster om Hamar och Skjagland, så vad skulle man kunna tänka sig att hitta där?

Det första jag skulle göra är att helt enkelt lägga in skogen Vildhjarta, och spela äventyret med samma namn om en grupp äventyrare skulle råka hamna där. Kanske finns det detaljer jag skulle ändra, men av det jag minns från sist jag läste igenom det så är det inte så mycket.

Vildhjarta är på något sätt symbolen för den mytiska och magiska skogen som jag tycker är kärnan i Trudvang. Den mystiken måste absolut följa med även när man flyttar skogarna till Arcaria. Troll och andra sagolika vidunder kommer kunna ses i skogarna, tillsammans med dimslöjor, skogstjärnar, märkligt formade träd och lukten av våt mossa.

Trudvangs alver, med smak av Finland och Kalevala, har jag alltid varit svag för så de följer förstås med de också. Jag misstänker att de är fåtaliga och gärna undviker kontakt, men det betyder ju inte att man aldrig ska få se dem, bara att de ska vara extra mystiska när man väl får göra det. Kanske kan de berätta något hemlighetsfullt om kopplingen mellan alver och norog?

Jag har dålig koll på detaljerna om människokulturerna (jag har bara läst den första utgåvan av Drakar och Demoner 6 som ju innehåller väldigt lite om världen Trudvang) så jag är osäker till vilken utsträckning jag skulle tycka det passar att lägga in dem i Arcaria utan ändringar. Jag misstänker att jag kan tycka de är för ”coola” för att passa sida vid sida med de jordnära och historiskt betonade kulturerna som dominerar värld. Samtidigt så härskar ju svartkonstnärer som utför människooffer i Mizhadir så vad vet jag? Många saker tror jag i alla fall det går att ta till vara på om man vill befolka Terra Incognita med några olika riken eller barbarstammar.

Jag tror jag skulle kunna tänka mig att behålla guden Storme och kanske några till, men Nidendomen tror jag att jag skulle utelämna: det räcker alldeles utmärkt med en stor monoteistisk religion för min del. Istället skulle jag nog göra så att de gudar som vikingar tillber (Vorgan, m.fl.) även vördas längre österut, men kanske under lite andra namn eller under andra former.

För mig känns det som att bara det här lilla skulle räcka ganska långt för att rama in äventyrandet i den okända östern, men jag har ju bara skrapat lite på ytan av Trudvang. Vad finns det mer för grejer som skulle passa att lägga in i sin Saga-kampanj? Vad är din favoritgrej från världen Trudvang?

20 februari 2012

Mer att lägga till läslistan

Ikväll kom jag hem från biblioteket med tvenne böcker. Den ena är The History of the Kings of Britain av Geoffrey av Monmouth som Tomas tipsade om i en kommentar tidigare idag. ”…en historiebok från 1300-talet, sprängfylld med awesome” sa han, och jag blev eld och lågor.

En snabb titt på baksidan och det blev bara värre – den är ju från första halvan av 1100-talet till och med. Hur coolt som helst. Att den omfattar 2000 år, men är mer mytisk än historisk tycker jag låter väldigt smaskigt.

För att väga upp lite har jag också lånat Medeltidens ABC (versionen från 2001 som Carin Orrling var redaktör för). Jag har sedan tidigare Vikingatidens ABC i min bokhylla och kände för att ta en titt på den här också. Båda är små uppslagsverk där man kan slå upp en mängd personer och företeelser som är intressanta för att få ett grepp om perioden boken täcker. Så här kan det se ut:
Möbler som fristående stolar* och sängar* var sannolikt sällsynta i de flesta hem under medeltiden. Dessa var vanligen väggfasta. Ett antal bevarade boupptäckningar från välsituerade borgarhem under 1500-talet redovisar vanligen inte några M. Enkelt tillyxade bord* och pallar har sannolikt inte ansetts tillräckligt värdefulla att omnämna i sådana sammanhang. […]
Alla ord som har en asterisk bakom sig finns med som egna uppslagsord, så det är bara att bläddra vidare och se vad som sägs om bord till exempel:
Bord användes allmänt endast tillfälligt i den medeltida bostaden. Den vanligaste B.-formen var plankor som lades på fristående bockar. I en utvecklad form kopplas bockarna med en tvärslå. Andra typer är B. med centralfot och B.-kistan där locket användes som B. […]
Supermysigt att sitta och bläddra i. Och vet ni vad? Ni behöver inte ens gå till biblioteket för att göra det. Eftersom Historiska museet står bakom så finns texterna från Vikingatidens ABC och Medeltidens ABC (åtminståne den äldre versionen) tillgängliga på deras webbsida Historiska världar. Sök eller kika bokstavsvis. En riktig guldgruva!

---

Tillägg 121217: Historiska världar har visst flyttat sen inlägget skrevs (sidan finns nu här), och ordböckerna verkar inte fungera i  nuläget.

19 februari 2012

Väggmålningar och skönsång

I ett tidigare inlägg så beklagade jag mig över bristen på målade väggar i stora salen. Ni ska få ett litet litet smakprov på hur det skulle kunna ha sett ut. Målningen bakom de två musikerna är nämligen en bit av den ursprungliga väggmålningen i en sal i slottet Germolles, målad på 1300-talet.

Ta dig tid att njuta en stund – sån här musik ska inte blandas med stress!


18 februari 2012

Namnlistan mon amour

Det finns få saker jag tycker är så praktiskt att ha inom räckhåll som en schysst namnlista. Helst ska den vara numrerad så man kan greppa en tärning och helt enkelt slå fram ett namn. Tillsammans med namnet tycker jag ofta det följer med ett ansikte till min nyss påhittade och helt identitetslösa spelledarperson.

Med en lista i näven slipper man dra till med något fånigt namn bara för att man inte kom på nåt bättre i stundens hetta, och med välvalda namn (gärna riktiga namn från vår värld) så tycker jag fantasifigurerna direkt känns lite verkligare.

En riktigt fin källa till namn är Story Games Name Project, en samling namn som man tog initiativ till på rollspelsforumet Story Games. De namnlistorna finns både tillgängliga fritt på nätet och som print on demand via lulu.com om man vill ha hela klabbet i bokform.

Bland de listorna finns medeltida franska namn som är fina för Cadon, Talmont och Arlac, Arthurianska som kanske passar bäst för Calanor, mustiga bysantisk-grekiska namn för Belagros och Castoria, persiska, arabiska och assyriska namn för Seyadh, Khamad, Malakan och Mizhadir, och en hel massa annat.

Bland det bästa med de här listorna är att det nästans alltid finns lika gott om kvinnonamn som mansnamn, något som tyvärr inte alltid är fallet när det gäller namnlistor.

Jag funderar på att göra ett litet ryck och sammanställa en pdf med några namnlistor till Saga uppställda utifrån olika länder/kulturer i Arcaria för jag vet att det är något jag skulle ha nytta av om det blev mer spelat. Kanske kommer det upp en lista i taget på bloggen i takt med att jag snickrar ihop dem.

17 februari 2012

Hur herr Ivan håller
sig gömd i Vadeins borg

Jag har kommit igång med att läsa lite i Ivan Lejonriddaren. Det är hemskt mycket prat om ära och ”manligt mod” eller ”manliga dåd”, men det har hänt några roliga saker också. Se här vad som händer efter att Ivan besegrat Vadein den röde i en våldsam drabbning:
Mitt på golvet stod Vadeins bår, och frun bar i hjärtat sorg. Medan klerkerna sjöng över den döda, började liket blöda så ymnigt att blodet rann långt ut på golvet. Då visste alla att där inne var den man som vunnit envigen över Vadein.
Ja, se, den dödes blod pekar ut i vilket rum den som ändat hans liv finns. Ni förstår, Ivan förföljde den flyende Vadein in i hans borg och är instängd där, men inte infångad. Vadeins riddare och svenner (unga män) kan inte finna herr Ivan, ty han bär en ring som givits honom av en jungru:
–Stenen har ett oskattbart värde. Den man som bär den i sin stängda hand, det skall jag säga er, den mannen kan ingen människa se.
 Så ska det se ut! Inte ”Ta den här osynlighetsringen”, utan ”Ta denna ring, stenen i den är från India land (nej, Malakan!), den som bär den kan ingen människa se.” Lite mystik vill man ju ha!

16 februari 2012

Skälmarnas furste

Det finns en sak som är gemensam för i princip alla loppisar och second hand-butiker: Samuel Shellabargers Skälmarnas furste finns på plats i någon av bokhyllorna.
Boken utspelar sig under renässansen, kring sekelskiftet 1500, och miljön är det norra Italien och dess statsstater. Sett till de sakerna så är det inte lysande inspirationsmaterial för Saga (möjligen att kivandet mellan statsstaterna kan ge några idéer för inbördeskrigen i Marksland), utan det är något annat som gör att jag tycker den är relevant att ta upp här, nämligen rollfigurerna.

Självaste huvudpersonen, Andrea Orsini, är en första klassens lurendrejare.Genom att ta på sig kläderna och spela rollen som en fin ung herre så har han i praktiken gjort sig till en fin ung herre. En godhjärtad skojare av den här kalibern är ypperligt material att basera både spelledarpersoner och rollpersoner på i mitt tycke.

Orsinis medhjälpare Mario Belli, en mördare och skurk, är en ännu intressantare figur. När det behövs en dolkstöt i någons rygg, ett bud som levereras diskret, eller en skenmanöver finns Mario Belli ständigt till hands. Medan vi får se hur Orsini väver lögner kring sig för att fortsätta vara trovärdig så får Belli vara mystisk på riktigt vilket ger honom desto mer plats för att utvecklas.

Min största behållning är dock den välsignade Lucia från Narni. Jag har tidigare nämnt den heliga stölden av reliker här på bloggen. I den här boken går man lite längre: man kidnappar Lucia, ty hon tycks vara ett helgon som ännu är i livet. Eftersom boken är från 40-talet så finns det inga alternativ till att hon gestaltas som en madonna: hon är mild, förlåtande, och allt det där som hon kan förväntas vara. Samtidigt tycker jag hon får ha en mystik. Hon känns inte helt självklar, utan det får vara något alldeles särskilt.

Kanske är det för att Lucia faktiskt är ett helgon ur verkligheten som hon känns så pass intressant i boken. Det är ju en lyx man har som historisk person, att ens bakgrundshistoria i regel är mer välarbetad än de helt fiktiva personernas. Hur som helst så tror jag en stor del av min fascination för helgon väcktes i och med att jag läste Skälmarnas furste, och den ser inte ut att avta.

Jag ser fram emot att få se en helgonstöld vid mitt eget spelbord någon dag, och hoppas du får göra det också. I väntan på det tycker jag du ska gå in på Kupan eller Erikshjälpen och spendera fem kronor på en riktigt trevlig historisk äventyrsroman.

15 februari 2012

Lyrik förr och nu

Kanske har du också råkat ut för den här bilden där texten från en låt som Frank Sinatra har sjungit jämför med texten från en låt som Justin Bieber har sjungit, och frågan ställs: vad var det som hände?

Ja, vad hände egentligen? Hur kan lyriken ha fördummats så fruktansvärt så att det bara är en massa knappt sammanhängadne kärleksdravel? Mitt svar vore väl att säga att det mesta faktiskt är sig likt. Se bara på den här texten från 1200-talet:
Kom, kom min älskling,
jag längtar efter dig,
jag längtar efter dig,
kom, kom min älskling.

Söta, rosenröda mun,
kom och gör mig frisk och sund,
kom och gör mig frisk och sund,
söta, rosenröda mun.
Om inte det där är samma sak som ”baby baby” i själ och hjärta så vet jag inte vad det är. Intet nytt under solen!

Texten är från Carmina Burana (Chume, chum, geselle min), svensk översättning av Claes Wirsén.

14 februari 2012

Riddarromantik på riktigt

Av en ren händelse snubblade jag över en oansenlig bok på biblioteket tidigare ikväll. Ivan Lejonriddaren stod det på ryggen. Eftersom jag är så förtjust i riddare som jag är så var det alltså oundvikligt att jag plockade den ur hyllan för att se vad det rörde sig om.

Det visade sig vara Chretien de Troyes’ Yvain ou le Chevalier au lion. Den är författad på 1160-talet och översattes till fornsvenska 1303. Originalöversättningen ska visst ha gått förlorad, men romanen finns bevarad i handskrifter från 1400-talet.

Vilket fynd! Äkta riddarromantik från då det begav sig. Ska bli spännande att dyka ner i. Återkommer säkert med en reflektion eller två, och kanske några sköna citat.

13 februari 2012

Mer musik

Idag ska jag ta det soft och bara vidarebefordra två tips:

Calle tipsade om gruppen Alla Francesca och deras skiva Tristan et Yseut förra veckan som kommentar till inlägget om A-la-mi-re Manuscripts. Man kan höra lite från den på YouTube. De har en del på Spotify också, främst skivan Sur la terre comme au ciel. Mycket fina saker!

Martin sa lite kort på Facebook att A chantar m’er de so var hemskt bra så jag var tvungen att kolla in den på Spotify. Vips hade jag snubblat på ett helt album som kretsade kring katarerna som innehöll massor med fantastisk musik. Det heter The Forgotten Kingdom och verkar bisarrt nog bara finnas att köpa som Super Audio CD (och som mp3 då). Du som har smak för tidig musik och ett Spotify-konto bör genast lyssna!


12 februari 2012

Praecepta humilitatis

Sålunda skriver sankt Brennius i sitt verk Praecepta humilitatis – ”Regler för ödmjukhet”, en skrift riktad till de munkar och nunnor som söker uppnå den allra djupaste ödmjukhet inför Rama:
Minns det som sagts: att vi är evigt fängslade i kött och dömda att födas gång på gång i denna värld, och att all lycka här blott är en falsk och blek lycka mot den som finns bortom Shaitans mur.

Sätt inte din vilja över Ramas, utan låt Ramas vilja vara din. Njut inte av att uppfylla dina egna begär, utan låt dina handlingar spegla det sanna ordet.

Lyd dina överordnade av kärlek till Rama, liksom Panon själv löd Hans bud varje dag och timme fram till sitt slut.

Låt inte världens bördor och orättvisor förta ditt tålamod, och fly inte när din lydnad prövas. Den som uthärdar fram till slutet är den som kommer befrias från köttets bojor.
Dölj inte någon av de onda tankar som kommer in i ditt sinne, eller några av de synder du begår i hemlighet, utan bekänn dem i ödmjukhet i din bikt.

Var belåten med de enklaste och uslaste av alla ting, och betrakta dig själv som en simpel och oduglig arbetare i alla sysslor du företar dig. Säg likt Panon ”Rama, inför dig är jag blott ett arbetsdjur, och jag är evigt med dig.”

Betrakta dig själv som lägre och av mindre betydelse än alla andra, och inte bara i dina ord, utan helhjärtat. En gång var du upphöjd men nu är du blott en mask i jorden. Endast genom ödmjukhet kan du nå upplysning igen.

Gör blott det som lovordas i Ramas bud och genom dina överordnades goda exempel.

Tygla din tunga och tala endast då det anmodas, ty den som talar för mycket kan aldrig undgå synden.

Hänfall inte snabbt och beredvilligt till skratt liksom en dåre.

Tala enkelt och anspråkslöshet med få och förnuftiga ord, ty det är vad som utmärker visdom.

Ha inte bara ödmjukhet i ditt hjärta utan låt det finnas ödmjukhet i hela din kropp. När du arbetar på fälten, i klostret eller i trädgården, när du sitter, står eller går – böj ditt huvud och låt blicken falla på marken. Då du känner tyngden av dina synder i varje stund, betrakta dig som redan framme vid domens ögonblick och säg, fortfarande med blicken mot marken: ”Jag är blott en syndare, ej värdig att befrias från detta fängelse.”

När du har gjort allt detta kommer du ha funnit en fulländad kärlek till Rama, och all din fruktan kommer att tillintetgöras. Alla föreskrifter du förut inte kunnat tänka på utan rädsla kommer du att hålla, och genom denna kärlek kommer det vara helt utan ansträngning. Fruktan för köttets fängelse kommer inte längre kunna motivera dig, ty det kan bara din kärlek till ljuset, de goda dygderna och Rama.

Praecepta humilitatis är bara en av de skrifter som sankt Brennius sammanställde under sitt liv. Hans verk har haft stor inverkan på hur man ser på klosterlivet över hela Arcaria. Själv var han marlonitermunk och levde på 700-talet. Han är munkarnas, takläggarnas och de stummas skyddshelgon, men tillbes även om man önskar skydd mot gift eller häxkonst.

---

Utdraget ur Praecepta humilitatis grundar sig på kapitel sju i Benediktinregeln.

11 februari 2012

The Last Light of the Sun

Så här om aftonen en lördag så tänkte jag passa på att tipsa om en bok i lugn och ro medan alla tittar på film eller är på fest. Det är Guy Gavriel Kays The Last Light of the Sun som jag har plockat ner ur bokhyllan.
Berättelsen kretsar kring personer från tre olika kulturer vars vägar korsas. De olika kulturerna är anglcyn (pseudoengelsmän), erlingar (pseudovikingar), och cyngael (pseudogaeler). Ganska precis samma blandning som vi har på ön Albion alltså, vilket jag tycker gör boken intressant för Saga-spelaren, särskilt den som har intresse för kulturspel.

I likhet med Saga så är det fantasy med en jordnära och historisk smak. Faktiskt så pass historisk att jag i efterhand börjat fundera på vad Kay har hittat på själv, för några av hans viktigaste figurer (vikingaskurken Ivar och anglcynkungen Aeldred) är klart baserade på historiska personer. Som tur är så är ju inte det något hinder för att boken ska vara njutbar som den är eller användbar som inspiration. Tvärtom så rekommenderar jag varmt stöld från vår egen historia.

För mig bjöd boken på mycket inspiration för hur Calanor och folket där kan vara och hur sidhe kan gestaltas. Jag gillade också scenerna vid kung Aeldreds hov. Han är en sån där lärd regent (eller en med intresse för kunskap och klokskap i alla fall – klart stöpt i Alfred den Stores mall) och såna är jag svag för.

Handlingen då? Jo, den är helt okej. Bitvis riktigt spännande faktiskt! Jag läste boken på ovanligt kort tid för att vara jag (några dagar), så det är ju ett rätt bra betyg. Det är inte en hårt sammanhållen ensam historia, utan mer en väv med de olika huvudpersonernas liv som trådar. Därför är den också svår att sammanfatta på ett vettigt sätt. Några av huvudingredienserna är i alla fall personlig hämd och hot om invasion. Sök reda på en riktig recension eller läs på wikipedia om du vill ha detaljer!

Bokens största svaghet tycker jag är bristen på intressanta kvinnor. Jag kommer på rak arm på en, och hon figurerar ganska sparsamt. Ytterligare ett par hade potential men var antingen med för lite, eller för passiva för att lämna nåt avtryck. Det här är den enda boken jag läst av Kay, men jag det har sagts mig att det lär vara genomgående för hans böcker.

Vad jag vet finns det åtminstone två böcker till som utspelar sig i samma värld som denna. The Lions of Al-Rassan och The Sarantine Mosaic. De utspelar sig båda i trakterna kring östra Medelhavet sett till förlagorna i vår värld. När jag får ändan ur vagnen har jag tänkt läsa dem också. The Last Light of the Sun gav mig tillräckligt mycket för att jag ska vara fortsatt intresserad av vad Kays böcker kan erbjuda.

10 februari 2012

Hur jag knåpar ihop äventyr

Häromdagen skrev jag om kortsiktiga och långsiktiga mål vilket ju är spelarnas sida så att säga. Därför tänkte jag ta och visa hur det kan se ut på min sida om spelledarskärmen också*.

Jag börjar i regel med ett blankt A4 och börjar rita en mindmap. Det centrala bör nästan vara något som just ha hänt eller är på väg att hända, och det som skrivs runt omkring blir då i regel sånt som berörs av den här händelsen. Eftersom det spelas klottrar jag nog ner nya saker (namn på spelledarpersoner eller andra detaljer som sagts och är bra att minnas).

Så här såg det ut när vi hade spelat klart ett äventyr på två korta spelmöten (högerklicka och välj ”Visa Bild” för att få se den i större format):


Grundsituationen var att riddar Woldan Thorgeirsson hade dött och med sin sista önskan skänkt minst tre fjärdedelar av sin mark (inklusive fiskehamnen Galleva) till kyrkan. Det satte tre viljor i rörelse: krykan som ville uppföra ett nunnekloster, Woldans släkt som ville återfå marken, och rivalen (riddar Allectus) som ville se till att marken inte återgår till släkten.

Det motsvarar kanske 20 % av vad som står på pappret, och det var med ungefär så mycket klart som jag började prata med spelarna om vad de ville spela för något (ja, efter jag frågat om de tyckte det lät som en intressant situation över huvud taget – ingen större idé att grunda spelet på en situation som bara en av fyra tycker verkar rolig).

Utifrån rollpersonerna och deras mål så fyllde jag på med några saker till (kanske ytterligare 30 % av det som står på pappret), och sedan började vi spela. Ungefär hälften av det som står på pappret är alltså anteckningar från spelmötena.

Det jag inte hade gjort när vi började spela var alltså att bestämma nån slags handling eller hitta på något slut för äventyret. Istället så var fokus på rollpersonerna hela tiden, och vi spelade för att se hur det skulle gå helt enkelt. Spelarna agerade utifrån rollpersonernas mål och jag hittade på lite händelser som jag kasta in eller följde upp sånt som hade hänt. Den som är nyfiken på hur äventyret gick kan kika på min spelrapport på (gamla) rollspel.nu.

Eftersom det här är sättet jag föredrar att spela kommer det knappast komma upp några färdiga äventyr här på bloggen, men det kanske kommer några kort beskrivna situationer med förslag på rollpersoner.



* Ärligt talat har jag faktiskt aldrig använt spelledarskärmen när jag spelat Saga, inte mer än som en tabellsamling jag haft liggande bredvid mig. Men den har varit spelledarskärm för en annan kampanj i ett annat spel, med en annan spelledare – alltid nåt!

09 februari 2012

Om att dra ett svärd

Jag har en ny YouTube-hjälte! Det är säkert många som redan har koll på hur det ligger till med de här sakerna, men jag uppskattar hans engagemang så mycket att jag tycker det är värt att lyfta fram. Så varsågoda: en video om hur det låter (och inte låter) när man drar ett svärd!


Han (”lindybeige” på YouTube) har fler videos om svärd, och ett par om både sköldar och ringbrynja också. Perfekt att titta på medan man äter en macka!

08 februari 2012

En interiör

Det jag gillar allra allra bäst med den senaste Robin Hood-filmen är hur Locksleys sal ser ut. Det är en rätt fin medeltida interör som passar utmärkt i Albion. Den har nästan allt – kanske till och med för mycket av vissa saker.


Ett rejält bord, öppenspis, en hund, stora fönster, strö på golvet, stolar. Just stolarna tycker jag nästan det är för många av: även om det är helt självklart att ha en massa stolar idag så tycks den väggfasta bänken eller den trefotade pallen vara det som gällde om man ville sätta sig ner på 1100-talet.

De flesta bord man skulle se i en sal av det här slaget vore också bordsskivor uppställda på bockar med tre ben. Tjänarna plockar i regel bort dem mellan måltiderna, så salen skulle nog kännas ganska ödslig för oss som är van en massa inredning. Man får fylla ut tomrummet med några extra hundar istället.

Det som saknas är färger. Var är gobelängerna och väggmålningarna? Och var är de färgade kläderna? Medeltiden var ju faktiskt inte grå, utan rik på färger, även om de kanppast blev lika extrema som neongult och chockrosa.

Nåja. Även om de skulle ha fått allting rätt i interiören så skulle det ändå inte varit den perfekta medeltidsfilmen: de har ju byxor på sig allihop. Jättekonstigt.

07 februari 2012

Kortsiktiga och långsiktiga mål

Häromdagen presenterade jag Zielind från Bendrek. Hon kom ursprungligen från SLP-generatorn på SagaGames webbsida och knappades fram för att testa det rollformulär jag hade nyligen hade gjort. På nedlanningssidan heter det ”Alternativt rollformulär 2” men för mig heter det ”Edition P” efter användaren på rollspel.nu som ville ha ett rollformulär där man fick skriva mer.

Trots att målet var att man skulle få skriva mer så lät jag bli att ta med ganska mycket som finns på originalformuläret (motivation, bakgrund, kontakt, citat, etc). Istället lät jag mig inspireras av rollspelet Burning Wheel och skrev dit de två rutorna kortsiktiga mål och långsiktiga mål.

Tanken är att det kortsiktiga mål man skriver ner ska vara något som man måste ta tag i ganska omgående om man ska ha chans att uppfylla det, medan det långsiktiga målet mer är en grej att rollspela kring. På sätt och vis ligger de kanske inte så långt ifrån motivation och bakgrund, men jag tycker det ger spelet en rejälare knuff om man formulerar det som ett mål.

I Zielinds fall är hennes kortsiktiga mål förstås att hjälpa den stackars bonden Gerrid. Om hon inte tar tag i saken kommer han tids nog bli hängd. Inte så skoj va? Nä, just det. De kortsiktiga målen blir alltså material för vad de kommande spelmötena kan tänkas handla om.

Zielinds långsiktiga mål är att skriva klart boken om Albions historia. Jag föreställer mig att det kommer att medföra att Zielind gärna tar omvägar, pratar med de gamla och kloka som kan sin trakts historia, gärna stänger in sig i eventuella bibliotek hon hittar, m.m. Kort sagt såna där saker jag förknippar med karaktärsspel.

Tids nog kommer man uppnå, misslyckas med, eller ledsna på sina mål. Då går det alldeles utmärkt att skriva nya istället. Att formulera mål ska vara ett verktyg för spelgruppen att kommunicera sånt de tycker är skoj (för du skriver väl inte ett mål som du tycker är tråkigt? Nä just!), och inte ett verktyg som rollpersonen ska sitta och betvinga spelaren genom.

Med en normal spelgrupp på 4-5 personer och minst ett kortsiktigt mål per rollperson så kommer det finnas ganska mycket som ska göras. Perfekt för en kampanj där man spelar med rollpersonerna i fokus, där det är deras liv och öden vi utforskar. Inte alls lika bra om du vill köra klassiska äventyr med en förberedd handling: när man använder såna här verktyg i spel så blir det ofta att rollpersonerna är mer fristående från varandra och sticker iväg på sina egna små saker lite då och då, istället för att bilda en äventyrargrupp. Jag gillar det, men jag vet att det inte är ett upplägg som passar alla.
 

06 februari 2012

A-la-mi-re Manuscripts

Idag vill jag komma med ett till tips på tidig musik, nämligen om skivan A-la-mi-re Manuscripts: Flemish Polyphonic Treasures.
Jag köpte den här skivan för flera års sedan, lite på måfå, och var helt oförberedd på vad jag skulle mötas av när jag lyssna på den första gången. Här finns änglalika röster (countertenorer, män som sjunger i det som normalt är kvinnoregister), intrikata stämmor som väver klanger på förunderligt sätt, och några instrumentala stycken med ljuvligt tidstypiska blåsinstrument.

Den här musiken kommer från kring 1500, och hade varit för komplex för Arcaria om Saga hade varit ett direkt historiskt spel. Nu är det ju istället Prins Valiant-tid som Tomas Arfert kallar det (dvs. lite av varje som är ”typ medeltid”, som vikingar och sånt!), så den här musiken slinker precis in för mig som är kräsen på sånt.

Om den ska tjäna som inspiration eller backgrundsmusik så passar det nog bäst i något andligt sammanhang när det gäller sångerna. De flesta instrumentala styckena är korta (dryga minuten) och skulle kunna tjäna som mellanvinjetter. Själv har jag mest lyssnat på den när jag gått och lagt mig, för trots att det är ständigt rörlig musik så finns det en otrolig harmoni.

Precis som Music from the Time of the Crusades finns även den här skivan på Spotify.

05 februari 2012

Zielind från Bendrek

Det var vid denna tid som folkstammar kom vandrande österifrån och slog sig ner i dessa trakter. De två största stammarna var Schwaberna och Markerna. Markerna lät sig tidigt konverteras då de såg att det Sanna Ordet var gott, medan Schwaberna höll kvar vid sina hedniska gudar ytterligare en tid. Med våld och förtryck tvingades de underkasta sig Kyrkan och Imperiet. En skugga må evigt falla över sådana orättfärdiga handlingar, ty endast den som likt kejsaren Nicoros lägger ner sin krona frivilligt inför det heliga ljuset står hopp om frälsning från Shaitans fängelse.
Ovanstående är hämtat ur ett skriftverk som sammanställer Markslands historia, från barbarstammarnas intåg på 500-talet fram till 1140-talets början. Det är skriven av Zielind, en nunna från ett litet kloster i den marksländska fiskebyn Bendrek. Hennes frispråkighet har gjort henne impopulär i sitt hemland, och har därför sedan några år tillbaka tagit tillflykt i Albion. Hon har påbörjat ett nytt verk under de senaste åren där hon sammanställer Albions historia, ända från druidkonungen Aldrocs grundande av riket.

Zielind mycket klok och lärd, men inte den bästa av diplomater. Hennes obotliga ärlighet gör att hon har lätt att stöta sig med människor (främst de hon anser missbruka sin position eller de hon tycker medvetet far med osanningar). Som beläst kan hon inte heller låta bli att involvera sig i fall hon ser orättvisor i fängslande eller dom av brottslingar.

Hon kommer från en fiskarsläkt, och kan mer än de flesta om denna ädla konst. Det inbegriper några listiga användningsområden för fiskarna, som bland annat ett recept på ett utomordentligt fisklim som hon gärna delar med sig till de fiskare hon möter om de inte är nöjda med sitt eget recept.

För närvarande befinner hon sig i norra Calevan och försöker desperat få hjälp att rädda en bonde, Gerrid från Dolum, undan galgen. Hon är övertygad om att han är oskyldigt dömd, men hennes ord faller på döva öron hos den lokale herremannen, greve Otheg av Badrior. Måtte hon (och Gerrid) finna hjälp!

Hon har en allvarsam och uppriktig uppsyn, och de mörka drag som är vanligt förekommande bland människor från Marksland, med bruna ögon och mörkt lockigt hår som hon täcker med sitt dok.

Zielind från Bendrek
Kvinna, 32 år.
Fördelar: Minne, Språksinne
Nackdelar: Ärlighet
Färdigheter: Fiske 5, Första hjälpen 2, Historia 4, Lag 4, Läsa/skriva (Albiska) 2, Läsa/skriva (Lingua Pannona) 4, Läsa/skriva (Marksländska) 5, Religion 3, Rida 3, Tala språk (Albiska) 2, Tala språk (Lingua Pannona) 3, Talare 3

Styrka: 5  Styrkebonus: 0  Motorik: 7
Intelligens: 6  Utbildning: 5  Kunskap: 11
Sinnen: 3  Psyke: 2  Närvaro: 5
Gåvan: 3  Ars Arcana: 0  Magi: 3

Total Kroppspoäng: 7

Kroppspoäng träffområden:
Vänster ben: 4
Höger ben: 4
Kropp: 5
Vänster arm: 3
Höger arm: 3
Huvud: 2

04 februari 2012

Helgonhunden sankt Guinefort

Har jag inte redan sagt att det inte går att hitta på nåt lika fräsigt som redan finns i verkligheten? Här har ni ett helgon som jag inte ens tänker bry mig om att skriva om. Använd sankt Guinefort precis som han är!

03 februari 2012

Filmkväll med Robin

Ikväll har jag tagit ledigt från att klura på kulturiga saker i Arcaria för att titta på The Adventures of Robin Hood med Errol Flynn i huvudrollen. Man kan lugnt säga att det är lite skillnad mellan den här Robin Hood och den från 2010. Här sprutar det minsann av färger och alla är rena och glada.

Efter att ha sett ungefär 45 minuter av filmen kan jag konstatera att det starkaste intrycket hittills kommer från ett överfall i Sherwoodskogen. Jag har inte alls svårt att förstå att Guy Gisborne och hans mannar blev överrumplade: det skulle jag också bli om det började regna vuxna män klädda som trädgårdstomtar från träden!

Några andra spridda reflektioner så här långt:
  • Folk har förvånansvärt vettiga hjälmar på sig!
  • Skön broder Tuck i den här versionen – svärd i bältet, hjälm på huvudet, och vresig men godhjärtat som en stereotyp fantasydvärg (jag gillar det inte hos dvärgarna, men för Tuck funkar det bra).
  • Skönt med lite färg och flärd istället för allt påklistrat mörker och all coolifiering som ska finnas i nästan alla nyare filmer inom fantastikfåran (Clash of the Titans-remaken är väl ett bra exempel på vad jag tänker på).
  • 2-3 kvinnor med talroll hittills. Två som är med för att vara snygga (varav den ena är Marion, och den andra namnlös) och en som ska vara osnygg och komisk. Inte så classy, men ungefär vad man kunde vänta sig av en äldre film antar jag. På den punkten är Robin Hood från 2010 förstås bättre (Marion och prins Johns mor Eleanor får hyggligt med utrymme för att faktiskt vara personer), men om det är så många fler kvinnliga roller som får del av tiden minns jag faktiskt inte på rak arm. Det kanske inte är så stor skillnad.
Nåja! Tillbaka till äventyret.

02 februari 2012

Språkfunderingar

De senaste dagarna har jag gått och funderat på något jag återkommer till om och om igen: språk i Arcaria. Vill man bara hålla på med äventyrligheter så tycker jag inte det är nåt man behöver tänka så mycket på, men om man vill fokusera på kultur och hur världen fungerar så tycker jag språk känns som en viktig sak att fundera på. De kan både skapa identitet och markera status, och såna saker kan man göra roliga saker med i kulturspel.

De språk som nämns i Saga är:
  • Mothara, som man talar i Khamad och Seyadh
  • Lingua Arcana
  • Lingua Panona
  • vikingarnas språk
  • den albiska ursprungsbefolkningens språk
  • den moderna albiskan

Utöver dessa kan jag tänka mig en hel del fler:
  • Malakan och Mizhadir lär vara hem till ett flertal olika språk, somliga urgamla. Eftersom jag är hopplöst okunnig om icke-europeiska språk så vågar jag inte teoretisera så mycket om dem tyvärr.
  • Folket i Belagros och Castoria kan tänkas tala något som härstammar från Lingua Arcana – kanske belagriska helt enkelt? Jag tänker mig paralleller med klassisk och modern grekiska.
  • Lingua Pannona torde ha knådats i talspråk både norr och söder om Rhendorerna. Kanske Cadiska eller langue d'Arlac i Cadon, Arlac och delar av Talmont. I Pannonska imperiet torde någon sorts vulgärpannonska vara aktuell (kanske vågar man kalla det sermo vulgaris precis som sin förebild?), medan Tarroc och Ondaria har utvecklat kraftiga dialekter av det som är på gränsen till egna språk.
  • Språket i Marksland grundar sig på diverse barbarspråk som olika stammar tog med sig när de vandrade in österifrån på 500-talet. Större delen av befolkning i Alberan talar nog samma språk de också, men jag tänker mig att man i de norra delarna har fått influenser från vikingaländerna och utvecklat något särpräglat, motsvarande nederländskan i vår värld (jag lutar åt att kalla det språket alberan, helt enkelt).
  • Andra små eller isolerade språk kan gott förekomma. Inspiration i vår värld kan dras från t.ex. baskiska. För mitt inre så dök det upp en sådan folkgrupp i södra Arlac/sydvästra Marksland, bland Rhendorernas utlöpare, som inte helt sällan kan ses som legosoldater och är lätta att känna igen på grund av sina särpräglade käder (jag tänker Östeuropa eller Balkan visuellt).

Om man benar upp språkfrågan på det här sättet så får man fler kulturklickar att röra sig med, och fler grupper som det kan uppstå friktion mellan. I regel är det den friktionen som utgör bra grund för dramatik och äventyr.

Vi vet till exempel att många i Talmont talar ett språk som är i princip som albiskan. Om vi då introducerar langue d'Arlac så blir det läge att fundera på om det finns en statusskillnad mellan grupperna som har de olika modersmålen. Vips kan vi köra hela Ivanhoe-grejen, med de som har kopplingar till Albion som saxarna, och de som har kopplingar till Arlac som normanderna.

Som sagt, om man mest vill äventyra och tampas med jättar och troll så är det här nog inte så intressant. Om man däremot vill ha en anledning varför biskopen av Cavaillon tar sida med greven av Monteclair så kan man ha massor att hämta.

Ett måste för kulturspelaren

Om man vill ha sina medeltidigheter riktigt medeltida så finns det inget bättre sätt än att snatta dem ur vår egen medeltid. Var hittar man såna? Ja, i en massa böcker förstås, men även på YouTube.

Britterna är riktigt duktiga på att göra populärhistoriska dokumentärer och dokumentärserier. Jag tänkte passa på att rekommendera en av dem: The Worst Jobs in History. Jag tror det finns mycket hemskare saker att behöva göra än de flesta som visas i det här avsnittet, men jag tror vi kan vara rätt säkra på att de flesta av oss inte skulle vilja jobba som igelsamlare.

Nog pratat, ta en titt på första avsnittet:


Vill ni fortsätta titta så har jag lagt ihop alla sex delarna i en spellista, for your viewing pleasure.

01 februari 2012

Saga i Fenix

I en tråd på rollspel.nu så kom frågan om vilka nummer av Fenix som innehåller artiklar till Saga upp. Jag har lagt ner lite tid på att rota runt på Fenix hemsida (speltidningen.se) och sammanställt en lista. Det kan mycket möjligt saknas något, så hojta om du vet av nåt mer!

När jag började rota så upptäckte jag att det mesta av materialet faktiskt är tillgängligt på nätet också – inte illa! Här har vi sammanställningen:
  • 3/2004 Produktpresentation
  • 2/2005 Gorlios av Octa – en skurk till Saga (finns på Saga-bloggen)
  • 5/2006 Illvättar i Saga – Tomas Arfert berättar i text och bild (finns på Saga-bloggen), recension skriven av Saga (tillgänglig på Fenix hemsida)
  • 6/2006 Alver i Saga – så funkar dom (texten tillgänglig på Saga-bloggen)
  • 1/2007 Fauner, Avaherna & Calanor: Saga – Nya raser och deras bakgrundshistoria (av Anders Lekberg)
  • 3/2007 Norog – fienden: En artikel om det mest fruktade humanoida folket i Arcaria (finns på Saga-bloggen)
  • 1/2008 Konspirationer i Saga (finns på Saga-bloggen)
  • 5/2008 Legender och myter i Arcaria
  • 2/2009 Dantras – Intrigernas stad till Saga (finns som pdf på SagaGames nedladdningssida)
  • 6/2009 De svarta skeppens lagun (finns som pdf på SagaGames nedladdningssida)
  • 2/2010 Sten och stål: Dvärgar i Saga (finns som pdf på SagaGames nedladdningssida)
  • 3/2010 Morden i Morendhal: Ett mysterieäventyr till Saga 
  • 5/2010 Den försvunne baronen – Ett äventyr med maktkamp och intriger
Artikeln om legender och myter från nummer 5/2008 är en av mina stora favoriter (tillsammans med Dantras), men en av få som inte finns på nätet. Än i alla fall. Jag tror jag får ta och flörta med Tomas!